Mamma?!
Mamma,
Jag försöker berätta hur jag känner,
Du lyssnar,
men du hör inte.
Jag försöker skriva hur jag känner,
Du läser,
säger bara att ja stavat fel.
Jag fösköker förklara hur jag känner,
Du vägrar,
försöka förstå mig.
Jag försöker visa hur jag känner,
Du blundrar,
vägrar att se mina tårar.
Mamma,
Jag försöker bli den du vill att jag ska bli.
Du klagar,
jag räcker inte till.
Jag försöker vara den jag vill jag ska vara.
Du avskyr de,
jag duger inte som jag är.
Jag försöker ändra den jag nu är,
Du säger att de är omöjligt,
jag är hopplös.
Din uppgift är att älska mig för den jag är,
du är ju ändå min mamma.
Inte att ständigt trycka ner mig,
tala om att allt jag gör är fel.
Varför kan du inte älska mig,
duger jag inte när jag är mig själv?
Varför adopterade du inte bort mig då?
Alla har två föräldrar,
varför känns de som jag inte har någon?
© Popcorn Kaz'andra
Vi kan korsfästa våra namn tillsammans 2005 10 04
Vi kan korsfästa våra namn tillsamans
för ett namn är blott ett namn
å speglar inte dom vi är
Våra själar kan icke döpas
för du är den enda som vet vem du är
Ingen annan kan namnge
något så personligt som en själ
För de är bara våra namn som dör
medans själen släpps fri
För ingen ska mer nämna våra namn
Korsfästas å begravs tillsammans
dör in i evigheten
men kvar är vi
Systrar
Jag och min vän ska byta namn,
för det speglade inte våra själar å personligheter,
våra namn var bara en bild av dem våra föräldrar ville vi skulle,
växa upp och bli.
Men vi gjorde er besvikna för vi kunde bara vara oss själva.
© Popcorn Kaz'andra
Varför använder folk ord som de inte själva vet vad de betyder? 2005 10 04
Annledningen till att jag skriver detta är att jag ännu en gång avslöjade min kompis då han slängde ur sig fina ord utan att veta vad de betyder. Och det visste jag ju inte heller utan frågade därför om vad ordet betydde och kände mig fånig över att jag inte visste. Men det visade sig att han inte heller visste, utan bara tyckte att det lät bra. Jag kände bara att hela situationen var komisk på något konstigt sätt.
För varför slänger folk ur sig ord som de inte vet vad innebörden av?!
Jag är övertygad om att alla människor någon gång då och då gör det. Att folk som nekar till det och kallar sig oskyldiga, är för fega för att erkänna det. För då räknas de ju som ointelligenta då de erkänner att de använder ord de själva inte vet vad fan de betyder. Och i den här världen är vi väldigt rädda för att anses ointelligenta, vi har vår perfekta idealbild om att vi ska vara bra på allt och sakna fel och brister. En fasad att gömma felen bakom. Kanske säger vi fina ord vi inte vet vad de betyder för att imponera på folk, för att få respekt och verka intelligent. Men hur intelligent är det egentligen att säga saker man inte vet vad de betyder?! De kan ju bli massa missförstånd. Men tydligen är det vad intelligens handlar om, att det är intelligens att låtsas vara intelligent, så att ointelligenta folk tror de?!
Jag är övertygad om att alla människor någon gång då och då gör det. Att folk som nekar till det och kallar sig oskyldiga, är för fega för att erkänna det. För då räknas de ju som ointelligenta då de erkänner att de använder ord de själva inte vet vad fan de betyder. Och i den här världen är vi väldigt rädda för att anses ointelligenta, vi har vår perfekta idealbild om att vi ska vara bra på allt och sakna fel och brister. En fasad att gömma felen bakom. Kanske säger vi fina ord vi inte vet vad de betyder för att imponera på folk, för att få respekt och verka intelligent. Men hur intelligent är det egentligen att säga saker man inte vet vad de betyder?! De kan ju bli massa missförstånd. Men tydligen är det vad intelligens handlar om, att det är intelligens att låtsas vara intelligent, så att ointelligenta folk tror de?!
Alla använder ord de inte vet vad det betyder,Vissa är bara bättre på att dölja det än andra. Vissa pratar på så snabbt att man inte ska hinna lägga märke till vartenda ord de använder. Andra slänger ut sig krångliga ord efter ord, så man inte hinner med att man undrar vad första ordet betyder, men man hinner inte fråga utan har redan hittat ett tredje konstigt ord, och nu undrar man vilket man ska välja att kommentera och fråga om. Vi människor oftast för fega för att våga fråga, rädda att vi då själva ska anses ointelligenta. I vissa fall är det säkert så att folk står och pratar om massa saker och de vet inte själva vad det är de försöker säga, men håller masken, och slänger sig med konstiga ord ingen vet vad de betyder, så folk ska tro att de berättar någonting jätteintressant, som är väldigt krånglig precis som orden. Så finns det de som man frågar vad ordet betyder och får svaret "jag orkar inte förklara" med en tillgjord suck, och eventuellt himlande med ögonen. Fast i själva verket betyder de att de själva inte vet va det betyder, men hoppas på att du ska tro att de bara är de bara är du som är dum och inte vet. För de vore ju pinsamt man blev avslöjad, så att man hellre låter någon annan känna sig ointelligent istället för att avslöja sig själv.
Men vart får vi egentligen alla orden ifrån, orden vi inte vet vad fan som menas med? Får vi dem från vänner och andra vi hör prata, tv och tidningar?! Och hur många gånger hör man och läser detta ord innan man tror sig veta ungefär vad de betyder, och använder de i utfyllnad på meningen?! I vissa fall hoppar ju bara orden fram och sen tänker men, oj varför använde jag det ordet? Passar de verkligen in där? Och vad betyder de egentligen? Och så hoppas vi på att ingen ska märka de och påpeka de. Vissa människor är väldigt rädda för att erkänna att de inte vet, vad de är de skriver och säger.
Jag tror man skulle kunna hålla ett helt föredrag, som handlar om ingenting, just de ingenting, utan bara fullproppat med alldeles för många krångliga ovanliga ord, för att fylla ut meningarna så de låter bra. Helt utan helhet och handligt, till och med hitta på ett och annat ord. Och jag är övertygad om att publiken skulle sitta och lyssna på det, vissa skulle inbilla sig att de var de som var dumma och ointelligenta som inte förstod, andra skulle viska med varandra och pusta ut av lättnaden att de inte är ensamma om att inte förstå ett skit om vad det handlar om. Men troligtvis skulle ingen våga sträcka upp handen och fråga vad ordet betyder. Och om de nu skulle finnas de mot förmodan som räcker upp handen och frågar, är de bara att säga att ordet betyder samma sak som ett annat konstigt ord som betyder samma som ytterligare ett annat. Då skulle personen som fråga förmodligen känna sig alldeles för obekväm och osäker att ifrågasätta även dessa två nya ord. För rädslan att i sådana fall få fyra ytterligare ord som man inte heller vet vad de betyder. Ingen skulle våga visa sig ointelligent. Egentligen borde man genomföra det som experiment. För vem känner inte igen sig i att ha varit på någon lektion och hör ett ord de inte vet vad det betyder och ändå nickat och låtsas förstå, och sen visar de sig att flera till också undrat men ingen vågat fråga?!
Själv är jag en sån som vågar ifrågasätta ord jag inte förstår vad de betyder. Jag ifrågasätter nog alldeles för ofta eftersom de händer att jag då och då kommer på folk med att de inte vet själva heller, utan bara sa det för att de trodde det passa in. Och samtidigt ifrågasätter jag för lite. Ibland är jag också rädd om att bli påkommen med att jag inte kan alla krångliga ord. Men det beror mest på vem man pratar med också och hur den människan är som person. Och självklart säger jag ord jag inte vet vad de betyder, eller ord jag tror betyder nått men inte vet säkert om de är så. Oftast hoppar de bara ur munnen utan att ja tänker mig för, oftast erkänner jag om någon frågar. Men ibland om det är någon jag vill imponerar på skäms jag för att erkänna och verka ointelligent och försöker bortförklara. Men det är väl bara mänskligt. Det ända som är konstigt med mig är att jag funderar på det här, och att jag skrivet hela denna text om det. Att jag ibland hittar på egna ord och betydelse som bara folk som känner mig förstår, när ja känner att orden inte räcker till.Att använda ord som man inte vet vad det betyder är tydligen ett sätt att imponera och få respekt och verka intelligent, eller också är de bara så att man är jävligt förvirrad och pratar först och tänker sen.
© Popcorn Kaz'andra
åska å regn 2005 08 26
Jag måste bara berätta,
att idag åskar och regnar det,
och jag gick ut å ställde mig i regnet.
Kände hur regnet öste ner över mig,
hur haglet kastades mot mig,
och studsade mot marken.
Såg ljuset från blixten och hörde hur de mullrade.
Å jag kände hur jag för första gången på hela dagen kunde andas.
Bara andas och känna mig fri.
Jag hade glömt bort hur härligt det är,
att stå ensam i regnet.
Känns som jag hållit andan i flera veckor och nu vågade andas.
Jag sprang ut i nattlinnet,
bara för att fånga regnet.
Jag hade fortfarande inte klätt på mig,
och nu var det kväll.
Men när jag vaknade imorse,
var de en såndär dag,
som man visste skulle gå åt helvete.
Så då brydde jag mig inte om att stiga upp.
Totalt omotiverad till att anstränga mig,
och frustrationen växte.
Och jag kände för att riva ner alla mina bilder från väggarna.
Skriva djupa texter från hjärtat om hur mycket jag hatar livet,
med spritpenna på väggarna.
Texter som ändå ingen annan än jag kommer bry sig om.
Tömma alla ramar på kort,
och förstöra alla minnen.
Men de känndes som om jag skulle ångra mig senare.
Jag kände hur jag var fylld av ilska,
jag har hållt inom mig i flera år.
Att jag var så nära att explodera.
Hur jag så himmla gärna ville slå och döda nån,
med mina bara händer,
för de vill väl alla ibland.
Jag är inte mer än människa.
Men när jag stod där i regnet,
och de åskade mot mig.
Kände jag mig fri,
för jag kunde andas.
Jag kände mig helad och tröstad,
som jag för en kort stund,
glömde bort precis allt annat.
Och jag vill stanna föralltid.
Jag sprang å dansade på ballkongen,
och plaskade i vattenpölarna.
Kände hur de ran iskalla regndroppar längs min ryggrad,
och hur jag ryste till av kyla och välbehag.
De var nån på andra sidan som stannade till och stirrade på mig,
och jag fortsatte att dansa.
Tills mina händer och fötter var röda och iskalla,
nästan skiftade i lila.
Jag undrar varför jag en gång sluta,
springa ut i regnet och ställa mig me armarna rätt ut och titta upp mot skyn.
Kanske av vana,
för att så fort de börja regna,
skriker folk skynda dig in så du inte blir blöt,
och när alla är inne låser de dörren.
Men varför började jag lyssna på dem.
Ibland behöver man bara,
få stå där ensam i åska och ösregn,
och känna de härliga kännslorna.
Känna sig levande.
(C) Popcorn Kaz'andra