Popcorn Kaz'andras

Jag måste bara berätta,
att idag åskar och regnar det,
och jag gick ut å ställde mig i regnet.
Kände hur regnet öste ner över mig,
hur haglet kastades mot mig,
och studsade mot marken.
Såg ljuset från blixten och hörde hur de mullrade.
Å jag kände hur jag för första gången på hela dagen kunde andas.
Bara andas och känna mig fri.

Jag hade glömt bort hur härligt det är,
att stå ensam i regnet.
Känns som jag hållit andan i flera veckor och nu vågade andas.
Jag sprang ut i nattlinnet,
bara för att fånga regnet.
Jag hade fortfarande inte klätt på mig,
och nu var det kväll.
Men när jag vaknade imorse,
var de en såndär dag,
som man visste skulle gå åt helvete.
Så då brydde jag mig inte om att stiga upp.
Totalt omotiverad till att anstränga mig,
och frustrationen växte.

Och jag kände för att riva ner alla mina bilder från väggarna.
Skriva djupa texter från hjärtat om hur mycket jag hatar livet,
med spritpenna på väggarna.
Texter som ändå ingen annan än jag kommer bry sig om.
Tömma alla ramar på kort,
och förstöra alla minnen.
Men de känndes som om jag skulle ångra mig senare.

Jag kände hur jag var fylld av ilska,
jag har hållt inom mig i flera år.
Att jag var så nära att explodera.
Hur jag så himmla gärna ville slå och döda nån,
med mina bara händer,
för de vill väl alla ibland.
Jag är inte mer än människa.
Men när jag stod där i regnet,
och de åskade mot mig.
Kände jag mig fri,
för jag kunde andas.

Jag kände mig helad och tröstad,
som jag för en kort stund,
glömde bort precis allt annat.
Och jag vill stanna föralltid.
Jag sprang å dansade på ballkongen,
och plaskade i vattenpölarna.
Kände hur de ran iskalla regndroppar längs min ryggrad,
och hur jag ryste till av kyla och välbehag.
De var nån på andra sidan som stannade till och stirrade på mig,
och jag fortsatte att dansa.
Tills mina händer och fötter var röda och iskalla,
nästan skiftade i lila.

Jag undrar varför jag en gång sluta,
springa ut i regnet och ställa mig me armarna rätt ut och titta upp mot skyn.
Kanske av vana,
för att så fort de börja regna,
skriker folk skynda dig in så du inte blir blöt,
och när alla är inne låser de dörren.
Men varför började jag lyssna på dem.
Ibland behöver man bara,
få stå där ensam i åska och ösregn,
och känna de härliga kännslorna.
Känna sig levande.


(C) Popcorn Kaz'andra